Andra skärvan.

Det är så lätt hänt att det jag skriver blir deprimerat. Jag vet inte riktigt varför, det är väl säkert en vanesak. Men ta "Höstdepressioner", till exempel. Jag är inte alls särskilt nere just nu, och ändå lyckas jag skriva på det viset. Det är inte ens medvetet. Heh, inte konstigt att folk tror att jag är deprimerad och självmordsbenägen. Men just nu är det inte jag som är det, tycks det, utan mina vänner. Och trots allt bryr jag mig mera om dem än om mig själv - det är för dem jag skriver mina sagor, även om de kanske aldrig får se dem.
En är uppenbart nere. Han bröt samman för någon dag sedan. Det är typiskt dåligt, och inte kan jag göra mycket för att hjälpa honom. Tyvärr.
En annan har höstdepressioner - men jag får intrycket av att det bara är sommardepressioner i ny skepnad. Inte heller där kan jag göra mycket för att hjälpa.
En tredje tycks apatisk. Det är ett av de få tillfällen där jag kanske kan göra någonting. Men inte just nu - och jag vet inte riktigt vad.
En fjärde tycks pendla mellan "lite halvdeppig" och "jättedeprimerad". Jag har inte sett till honom på ett tag, men jag litar på att han inte gör någonting dumt. Jag hoppas att han klarar sig. Där kan jag inte göra någonting i vilket fall, för jag tror inte att han vill lita på någon.
Jag är maktlös. Som vanligt.

Åh, den gången jag såg vad hon skrivit - och såg hur han reagerat på det. Så maktlös jag kände mig. Hon lyckades utan ansträngning med det jag inte kunde uppnå hur jag än kämpade. Hon träffade den jag inte ens vågar prata med. Det kändes så fel. Men inte heller där kan jag göra någonting. Det är märkligt hur lite man kan göra, egentligen. Jag är verkligen liten. Liten och obetydlig. Men trots det inbillar jag mig att jag betyder någonting för någon. Att jag kanske rent av är viktig för någon. Att någon bryr sig om ifall jag finns, att någon längtar efter att prata med mig. Att någon saknar mig. För regnbågens nionde färg är Saknad, liksom den åttonde är Längtan. Men regnbågstrollen är sedan länge försvunna, nu för tiden måste vi måla regnbågen med vår egen längtan. Och jag kan inte måla den själv, trots att min längtan skulle räcka till nitton glänsande valv. Jag kan inte måla den själv, någon annan måste börja från andra sidan, så att vi kan mötas högst uppe i mitten, där det är nära till månjungfruns silvervita ansikte och där änglarna inte behöver falla så långt för att röra vid oss.
Jag vet inte vem jag helst vill möta där. Men jag vet inte heller om någon över huvud taget vill möta mig.

Imorgon tänkte jag vara tillräckligt frisk för att se Di Leva. För en regnbågsdiamant och en stjärngudinna är precis vad jag behöver.

Men du minns inte när du gick
Barfota i gräset sist med
Sommaren mellan tårna
Och du glömmer att drömma
När du inte sover.
Jag har varit där.
Jag har dansat, dansat till
Rytmen av ett annat hjärta.
Hittat någon och
Mist mig själv.
Men inte en gång
Till, inte på länge.
För det kommer en punkt där
En av oss måste ge oss iväg
Eller stanna och
Försvinna.
Men jag
Vill inte tämjas
Vill inte tämja
Vill inte glömma.