Femte skärvan.

Jag har ingenting att göra annat än att försöka sysselsätta mig själv. Och jag vill inte se Kiminozu när jag är ensam, om jag kan undvika det. Jag har sett den ensam en gång, och det var illa nog. Jag orkar inte gråta.
Jag har ingenting annat att göra än att skriva. Återigen med Deine Lakaien ringande i öronen. Jag börjar bli nyfiken på vad jag kan få ut av den musiken. Jag tror att jag har soundtrack till det mesta jag skrivit, egentligen. Men hittills ingenting till Deine Lakaien. Det kanske är dags?
Men som vanligt vet jag inte hur jag ska börja. Som alltid har jag ingen handling, ingen idé, ingen aning om vad det ska bli av det hela. Men är det inte det som är en del av tjusningen i att skriva? Jag vet aldrig vad jag har i huvudet förrän jag ser det framför mig, på papper eller på en skärm. Skärvorna är nästan som terapi för mig - ett sätt att hitta mig själv. Det låter så överdrivet, patetiskt. Men det stämmer ganska bra. Med lite tur kan det här fungera som ett sätt att samla ihop mig själv utan att behöva sjunka till botten först. Om jag kan lura skärvorna att flyta upp till ytan, en efter en, kanske jag slipper sjunka till botten igen i ett fåfängt försök att samla ihop dem.

Jag minns många gånger jag gråtit. Jag minns den gången mitt eget begravningstal var det som fick mig att inte hoppa ut genom fönstret. Jag minns sagan jag berättade då
-flicka gråter inte mer. Flicka minns inte mer. Flicka faller-
och som fick honom att gråta, den första gång jag fick honom att gråta. Den andra gången minns jag också, men den är långt ifrån lika minnesvärd. Då grät han av skräck - första gången av rörelse.
Jag minns den gången han höll om mig - när han glömde sina egna tankar för att ta hand om mig, för att hindra mig från att klösa sönder min egen strupe. Den gången var vacker, i mitt minne. Den gången är värd att minnas - för det är den enda gången någon brytt sig om mig så.
Och jag minns den gången jag var ensam. Jag minns hur jag var ensam, men ändå inte ensam, för som alltid var de där med mig - Sadako, Sadako, Samara. De lämnar mig aldrig ensam, och jag tror att det var första gången jag insåg att de inte vill mig något ont. Det var den gången jag kände hur de vakade över mig, hur de strök mig över huvudet, över ryggen, hur de förstod för att de känt likadant. Det var då jag sjönk djupare än jag någonsin gjort, det var då jag tvingade mig själv så nära botten jag kunde. Det var då jag gjorde ett fåfängt, dödsdömt försök att samla ihop spillrorna av mig själv.
Det gick. Men inte helt och hållet. Jag hittade några skärvor, och har hittat ännu fler, men fortfarande fattas många. Jag vet inte när jag kommer att hitta dem, om jag någonsin gör det.
Det var då jag satt på sängen, fokuserad på att laga mig själv med mental silvertejp. Det var då jag kunde resa mig och gå fram till spegeln. Tårstrimmigt ansikte, gråtgrumlad röst.
"Du är stark, Eva. Du är stark. Och du kommer att klara dig. Glöm aldrig det. Du är stark."
Det var då jag började mitt samlande. Skärvsamlandet. Och det fortsätter än.