Tjugoåttonde skärvan.
It's better to burn out than to fade away.
Men varje gång du inte lyssnar bleknar jag något. Dåligt humör smittar av sig, vet du, och det fortare än leenden som ändå inte syns i telefonen. Nackdelen med att förälska sig i nördiga pojkar är att du när som helst riskerar att ett spel får mer uppmärkssamhet än du. Även om du skriver sagor åt honom, till honom, om honom, för honom. Du vågar inte vända dig lika mycket till andra längre - någon mental spärr säger att han borde vara den som får veta allt först, att han borde vara den som håller om dig när du inte orkar eller bara har en dålig dag. Därför undviker du dem, undviker dem alla, för om de blir för snälla kanske du glömmer dig och då kanske han blir besviken och ledsen och arg och övergiven och då kommer du att må så jävla dåligt över en jävla kram och en axel att luta huvudet mot.
Och det trots att du inte vet om han ser dig. Om han någonsin gör det. Om du inte påminde honom, skulle han då veta att du fanns? Om du inte ringde, skulle du någonsin få träffa honom igen? De frågorna gör dig galen, Eva, och du vet det, och du vet att det är samma frågor som upprepas gång på gång på gång och även om du får ett svar kommer de tillbaka, som de gjort sedan den första gången någon sa att han älskade dig. Den gången var det en viskning i tunnelbanan, och det var så oerhört länge sedan, men fortfarande har du samma tvivel.
There is no getting over. There is only getting on.
Och vidare har du tagit dig, men du fortsätter att dras tillbaka, till de stunderna som faktiskt är värda att minnas vare sig de var tre år eller tre dagar sedan. Dåraktiga flicka. Nu sitter du vaken ännu en natt, trött, men utan att kunna sova när du inte har armar runt dig och andetag bredvid dig. Du är beroende, medans han kanske inte ens kommer ihåg att du finns.
Grattis, Eva. Du har gjort ännu ett misstag. Och det är verkligen inte han som är felet, det är du.
Men varje gång du inte lyssnar bleknar jag något. Dåligt humör smittar av sig, vet du, och det fortare än leenden som ändå inte syns i telefonen. Nackdelen med att förälska sig i nördiga pojkar är att du när som helst riskerar att ett spel får mer uppmärkssamhet än du. Även om du skriver sagor åt honom, till honom, om honom, för honom. Du vågar inte vända dig lika mycket till andra längre - någon mental spärr säger att han borde vara den som får veta allt först, att han borde vara den som håller om dig när du inte orkar eller bara har en dålig dag. Därför undviker du dem, undviker dem alla, för om de blir för snälla kanske du glömmer dig och då kanske han blir besviken och ledsen och arg och övergiven och då kommer du att må så jävla dåligt över en jävla kram och en axel att luta huvudet mot.
Och det trots att du inte vet om han ser dig. Om han någonsin gör det. Om du inte påminde honom, skulle han då veta att du fanns? Om du inte ringde, skulle du någonsin få träffa honom igen? De frågorna gör dig galen, Eva, och du vet det, och du vet att det är samma frågor som upprepas gång på gång på gång och även om du får ett svar kommer de tillbaka, som de gjort sedan den första gången någon sa att han älskade dig. Den gången var det en viskning i tunnelbanan, och det var så oerhört länge sedan, men fortfarande har du samma tvivel.
There is no getting over. There is only getting on.
Och vidare har du tagit dig, men du fortsätter att dras tillbaka, till de stunderna som faktiskt är värda att minnas vare sig de var tre år eller tre dagar sedan. Dåraktiga flicka. Nu sitter du vaken ännu en natt, trött, men utan att kunna sova när du inte har armar runt dig och andetag bredvid dig. Du är beroende, medans han kanske inte ens kommer ihåg att du finns.
Grattis, Eva. Du har gjort ännu ett misstag. Och det är verkligen inte han som är felet, det är du.
posted by Elda at 2:39 fm
4 Comments:
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag skriver för mycket. Jag borde sluta ha så mycket fritid.
Du ska inte hänga upp dig på att han inte ringer, för Martin är helt enkelt ingen människa som kontaktar folk. Jag har kännt honom i... Få se nu... 12-13 år, ungefär, och vi bodde grannar i 7 av dem. Trots det har han praktiskt taget aldrig kontaktat mig. Två-tre telefonsamtal från hans sida, ibland har han kommit och knackat på, men han är helt enkelt inte den som kontaktar folk.
Det är inte ditt fel, och det är inte för att han glömmer bort dig. Om det var för att han glömde bort dig så skulle han säga det till dig, faktiskt. Jag har aldrig hört om prata ha så höga tankar om något som han har om dig, och jag har hört Martin prata väl om många saker. Tro mig när jag säger att inget spel kan konkurrera med dig i Martins ögon. Han må bli lite besatt av spel ibland, men aldrig så besatt som han blir av dig. Glöm inte bort det.
Och även om något var fel så vore det inte ditt fel. Inte hans fel heller, må hända, men du måste inte själv ta skulden för allt som går dåligt. Nu tycker jag att du ska göra ett försök att kontakta Marth-man och se om du kan prata med honom utan att han Final Fantiserar, eller så berättar du helt enkelt vad som står på Spegelglas.
Jag instämmer med Jürgh-man, Martin är är inte spelberoende, han blir bara tillfälligt slukad av spel ibland. Det händer inte jätteofta och det håller inte i sig särskilt länge.
Skicka en kommentar
<< Home