Nittonde skärvan.

Jag har skrivit ut gitarrackord idag. Långt ifrån alla speciella sånger, men i alla fall några av dem. Varför är du så tyst, och Karenina, de är så konf. Die Mauer för tankarna till en oskyldig tid när jag hade en bästa vän som lärde mig att lyssna på Ebba Grön, en klassresa på Åland när vi sjöng den dygnet om, en bästa vän som ännu inte rakat av sig större delen av håret, färgat återstoden av det, skaffat höga svarta kängor och converse med kedjor på - på den tiden hade ingen av oss några nitar. Jag fick mina i julklapp av henne och de andra två ett halvår senare, det var då de började kalla mig Billy. Till och med mina namn har hon givit mig - inte alla, men en del av dem.
Lady Stardust är Henning vid gitarren på sommarläger, då när den spelades på radio hela tiden, men inte hade gjort det tillräckligt länge för att man skulle kunna texten utantill, och det är regndroppar mot skogsstigen och porslinsängeln i fönstret är min egen. Under månen är Mikk, och månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och han vinglar sakta ner till ån och sänder hälsningar till jag som är en drottning för en gångs skull, ingen prinsessa utan en drottning. En drottning som sitter på Café Cosmopolite och bjuder sig själv på jasminté dagarna i ända. Släpp aldrig in dem in hit, ingenting från deras värld. Balladen om konsekvenser lär mig hur det går till slut - jag bara väntar på att hamna på sjukhus med tabletter, för min vän föll inte i helvetesgapet, men jag föll, jag föll och föll och ingen fångade upp mig förrän jag slagit mig blodig.
Men det blev åter vår, Vår för hjärter dam, men jag är Klöver dam och har alltid varit, den där som ingen riktigt tänker på - varken svart eller vit, utan någonstans i mitten och inte den man tänker på. Hennes klänning har lila puffärmar, hon har ett halsband, brunt lockigt hår och blågröna ögon. En solfjäder, och hon är den ingen tänker på - den som gärna gömmer sig bakom en solfjäder tills någon upptäcker henne, då kan hon stiga fram och vara den som kanske inte är vackrast, men som det ändå lyser om.
Fast jag lyser inte. Jag.. mest gömmer mig, tror jag.

"Du pratar hela tiden!"
"Ja, det låter alltid om Eva."
"Du låter säkert när du sover också. Jag har aldrig sett dig sova."
"Det har jag! Vi ritade henne i ansiktet. Sedan vaknade jag av att du stod över mig med en penna i handen."

(Sagt av två taidofolk idag. Märkligt, hm? Att där syns jag. Där finns jag. Men annars har jag inte märkts idag heller.)