Tionde skärvan.

Wondering just who I might be, who I was and will become.
Jag tror att mina ögon bränner. Det kanske är så här folk känner sig när de låtit linserna sitta i för länge. Skulle mycket väl kunna vara.
Det är sorgligt mörkt ute. Mörk himmel, mörk choklad, mörker i sinne, och nästa vecka är det mörkmåne. Det sammanfattar min värld ganska bra just nu.
Mörker i sinne.
Det är mörkt, oavsett vad jag försöker göra åt saken. Även när jag skrattar ligger ett mörker där under ytan, väntar på att dra ner mig. Det finns där, alltid. Jag bara försöker låta bli att sjunka - om jag sjunker för djupt är jag förlorad.
Jag är glad att det finns folk som kan dra upp mig med jämna mellanrum.


"Elda :D
Nu är jag i uppsala igen :D
Kom och hälsa på mig :D"

"Vad hände med min Eva som symboliserade allt glatt och vackert..?"

"Det vore inte fel... Du får dra med pojken så jag får träffa honom. Kan ju inte låta vilket drägg som helst hålla på med min lillasyster..."

"Jag kan inte säga att jag förstår mig på dig, Eva. Inte än. Men gudarna hjälpe mig, det är något med dig som får mig att faktiskt vilja göra det. Om det är någon som helst tröst så bryr jag mig."


Jag älskar de tillfällen när en mening på en skärm kan få mig att börja gråta - av glädje, för att det faktiskt finns någon som bryr sig.