Elfte skärvan.

Svärta övermålad med alltför grälla färger.
Jag sveps in i en dimma, en slöja av likgiltlighet. Är det ett skydd, eller en liksvepning? Mina tankar tvingas in i madrasserade celler
-tvångströjan väntar i garderoben-
som låses inifrån. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är det sista som ni tar - men till vilken nytta är rostiga, trubbiga, leksaksvapen?
Varför lämnar du dina sagor oavslutade? En fråga utan ett bra svar - den går inte att svara på, lika lite som sagorna kan få ett slut. Bara den som själv vet kan förstå, tolka tystnaden till ett svar, ett svar som inte är ett svar. Ett svar som icke är.
Ett hjärta har alltid rätt, men mitt talar ett språk jag inte förstår än, om jag någonsin kommer att göra det. Och alla mina stjärnor har redan fallit till marken, och regnbågstrollen är döda sedan länge
-drömmar dör när du faller-
och rosorna har vissnat och tappat sin doft. Vad är hon värd, din drömflicka, om allt hon lämnar efter sig är vissnade rosenblad? Betydligt mer än vad jag är - jag kan bara lämna dig oavslutade sagor och tafatta försök att förklara.