Tolfte skärvan.

Jag minns en julafton för massor med år sedan. Jag fick en namnsdagspresent av mormor, som vanligt. Genom åren har jag fått lite av varje - hårspännen, akvarellpennor, ett litet smycke. Men just den här gången fick jag en träask. Ganska liten, räfflad, nästan fyrkantig. Inuti fanns en nyckelpiga. Den satt på en liten pinne, och benen hängde i tunna ståltrådar, så de rörde på sig. Den var jättesöt. Ganska ful och simpel egentligen, men jättesöt. Och den var min favoritsak.
Det blev någonting jag gjorde så fort jag hade chansen - öppnade asken och klappade nyckelpigan med mitt barnafinger. Så fort jag fick gå till lekis igen efter jullovet, tog jag med den och visade för alla de andra.
Jag minns inte riktigt vad som hände med den.
Jag vet att den gick sönder. Att ett ben lossnade. Och att pinnen som nyckelpigan satt på gick av ett tag senare. Sedan vet jag inte var jag gjorde av den. Jag har för mig att den ligger i min byrålåda, men jag är inte säker, och jag vill inte se efter. Jag vill inte tvingas inse att jag kan ha kastat den. Det vore sorgligt.
Nu har jag en ny nyckelpiga. Jag hittade den idag. Den är inte röd med svarta prickar som den gamla, den är strimmig i rött och gult och lite vitt, och benen är silverglittriga. Men det är en nyckelpiga - och jag kan inte låta bli att gång på gång öppna asken, klappa nyckelpigan och le mot den.
Nostalgikänslor. Vad ska man göra.