Femtonde skärvan.

Jag är -så- trött. Egentligen. Men jag laddar ner Nightmare before Christmas, och jag lyssnar på samma musik som har spelats hela helgen, och jag vill inte alls sova för nu har jag vant mig vid att somna i din famn och jag avskyr att sova ensam. Jag funderar på att duscha och tvätta håret (för jag tycker om nytvättat hår, men jag ska nog inte somna innan det torkat för så trassligt som det var igår vill jag inte ha det i skolan) och äta glass och se på film medans jag flätar håret i massor med små flätor så att det blir lockigt imorgon och kanske, kanske berätta för människor hur mycket jag tycker om dem, om jag får syn på dem. För jag har kommit på att jag tycker jättemassa mycket om vissa människor och de borde få veta om det, för jag insåg att jag tycker om när folk berättar att de tycker om mig och då borde jag
-tänk Matt 7:12-
göra mot dem som jag vill att de ska göra mot mig och allt det där. Och sedan vill jag skriva ett brev till Christian och dricka té till jasminrökelse och emorock och bläckstänk på mitt ritblock och minnen av regnbågssplittren i taket. Och jag vill ta ner alla teckningar, alla. Inte en enda ska lämnas kvar, väggen ska bli ren - och sedan ska jag sätta upp de som betyder någonting, de jag bryr mig om, de jag inte har glömt. Men det gör jag nog inte idag, för jag kommer somna innan jag hinner ställa mig på tå för att plocka ner Kims teckning. Inte förrän någon berättar att de tycker om det, inser jag hur trött jag själv är på det - hur mycket av det som inte spelar roll längre, hur mycket som påminner om det jag vill glömma.