Trettonde skärvan.
Jag känner hur jag förfaller mer och mer. Jag är på väg att bli ett skal, jag också. Jag är femton år, och mina drömmar är krossade. Jag är femton år, och jag har ingenting att leva för. Jag lever.. för att leva, helt enkelt. För att jag inte vet vad jag annars skulle göra. För att det är det enda jag kan göra. Men jag är på väg att förfalla.
Bara se på mig. Jag är alldeles för cynisk för en femtonårig flicka. Meningen är att jag ska vara lycklig. Att jag kanske ska falla in i små deppanfall ibland, men komma ur dem fort och fortfarande skratta mer än jag gråter.
Mwaha. Den flickan är död, om hon någonsin fanns. Och hon tog inte med sig sina plågor i graven, hon lämnade dem kvar här. Här hos mig. Jag har verkligen ingen chans att komma undan. Jag skulle vilja glömma hela min skoltid, alla de åren. Jag är inne på det tionde. Jag vill glömma dem alla. Det fanns säkert bra saker, men allt jag minns är besvikelsen, osäkerheten, sveken, grälen, tårarna. Ensamheten. Och ensam är jag fortfarande. Det känns.. Som att ingen bryr sig. Som att även om de säger åt mig att leva, att stå ut, vill de egentligen inte veta av mig. Jag inbillar mig att de pratar bakom min rygg. Jag inbillar mig att de pratar med mig bara för att de inte orkar säga åt mig att dra åt helvete. Jag inbillar mig att de bryr sig bara för att jag tvingar dem genom min närvaro. Jag kanske inte inbillar mig alls. De kanske hatar mig.
"Än sen, vad gör det att de hatar mig? Jag hatar minsann dem också!"
Men problemet är att det är en lögn. Jag tycker alldeles för mycket om människor för att kunna säga så. Jag tycker alldeles för mycket om dem. Även om de pratar bakom min rygg, även om de inte bryr sig, även om de hatar mig, så tycker jag för mycket om dem. Dumt nog.
Bara se på mig. Jag är alldeles för cynisk för en femtonårig flicka. Meningen är att jag ska vara lycklig. Att jag kanske ska falla in i små deppanfall ibland, men komma ur dem fort och fortfarande skratta mer än jag gråter.
Mwaha. Den flickan är död, om hon någonsin fanns. Och hon tog inte med sig sina plågor i graven, hon lämnade dem kvar här. Här hos mig. Jag har verkligen ingen chans att komma undan. Jag skulle vilja glömma hela min skoltid, alla de åren. Jag är inne på det tionde. Jag vill glömma dem alla. Det fanns säkert bra saker, men allt jag minns är besvikelsen, osäkerheten, sveken, grälen, tårarna. Ensamheten. Och ensam är jag fortfarande. Det känns.. Som att ingen bryr sig. Som att även om de säger åt mig att leva, att stå ut, vill de egentligen inte veta av mig. Jag inbillar mig att de pratar bakom min rygg. Jag inbillar mig att de pratar med mig bara för att de inte orkar säga åt mig att dra åt helvete. Jag inbillar mig att de bryr sig bara för att jag tvingar dem genom min närvaro. Jag kanske inte inbillar mig alls. De kanske hatar mig.
"Än sen, vad gör det att de hatar mig? Jag hatar minsann dem också!"
Men problemet är att det är en lögn. Jag tycker alldeles för mycket om människor för att kunna säga så. Jag tycker alldeles för mycket om dem. Även om de pratar bakom min rygg, även om de inte bryr sig, även om de hatar mig, så tycker jag för mycket om dem. Dumt nog.
posted by Elda at 9:34 em
4 Comments:
Om jag fick en krona varje gång en flicka trodde hon var onormalt cynisk för att vara femto så skulle jag ha... hmm... råd med några påsar godis, i alla fall.
Det kallas "Puberteten" och det drabbar folk på ett sätt inte helt olikt ett gevärsskott i knäet.
Praktiskt taget alla som är femton är fantastiskt cyniska och oftast deppiga. Du är inte ensam om det. Faktum är att jag bara kan komma på två-tre personer som inte är/var det, så ryck upp dig och tänk på att det blir bättre om ett tag. Det blir det faktiskt. En dag inser man att man faktiskt är riktigt glad att leva, och har massor av saker man vill hinna testa innan man vaknar upp och inser att man är död.
Och jag bryr mig i alla fall, och jag skulle prata med dig även om jag orkade be dig dra åt helvete ^^
Jag slår vad om att de flesta pratar med dig för att du är interessant, intelligent och trevlig, och inte skulle sluta ens om du bad dem dra åt helvete...
Men, seriöst. Det där om puberteten har jag hört några gånger förut. Faktum kvarstår att jag hade drömmar - och sedan var det någon som slog sönder dem. Jag vet mycket väl att jag vill leva. Jag kommer bara inte på varför just nu. Och jag är inte på humör för att vara logisk, förståndig och framåttänkande just nu. Inte på det sättet.
Jag känner mig alldeles för cynisk. Jag börjar låta som Skal, och han är nog den mest cyniske person jag känner. Och jag brukade vara glad jämt. Det fanns en tid när jag alltid log - om jag någon gång inte gjorde det, om det så bara var för att jag tänkte, frågade folk ifall jag var ledsen. "Du ler ju inte som du brukar."
Den flickan är nog ganska död, oavsett vad det beror på. Hon är död. Det kan ingenting ändra på. Ingenting.
Meh. Den glada Johan dog för länge sedan. Mellanstadiet, typ. Den cyniske och extremt super-negativa Johan härskade därifrån till slutet på Högstadiet, när han tröttnade och tog livet av sig. Nu har den glada Johan återuppstått som Nyllet, och allt är frid och fröjd.
Vi ska prata allvar naer jag kommer hem... *kramar om*
Skicka en kommentar
<< Home