Trettiotredje skärvan.

Hur många gånger har du gjort det där nu, Eva?
Du längtar efter någon du inte kan få, så du tar den som är närmast istället. Tss. Dumma flicka. Du vet mycket väl att du ångrar dig efteråt, oavsett hur söt han var. Varje gång är det likadant. Minnesbilderna. Kväljningarna. Obehagskänslan i magen. För att du vet att oavsett hur eller vem han var, var han inte den du längtade efter, den vars namn du ritat små hjärtan kring i tankarna (för att rita hjärtan så är ju för småbarn. Vi vuxna människor gör det bara i huvudet).
Du visste redan då att du skulle känna dig såhär - varför tog du annars bort er låt från spellistan, varje gång? Eva lilla, du är en idiot. Ah, Thåström. Karenina känns träffande, och till När vodkan gjort oss vackra känner du spritsmaken som den är när någon annan har druckit det. Idag kopplade du en helt vanlig förfrågan om fika till Varför är du så tyst. Du får lov att visa honom var och hur man bäst upplever Stockholm när man är ensam. Det är lite tidigt på året egentligen, borde varit höstnatt och regn, men han kan ju komma tillbaka senare.
Allting är bara så förvirrat just nu, och det vet du. Hur var det han sa - du minns inte, men du minns hur sant det var. Du dansar genom livet, virvlar fortare och fortare och vet inte hur länge du kan fortsätta utan att tappa balansen. Sedan du började snurra är det bara en som lyckats få dig att stanna upp, och det är honom du saknar nu. Din värld snurrar alltför fort, och du snurrar i motsatt riktning. Men vem ska fånga in dig i sina armar när han är för långt bort för att nå, hur han än sträcker sig efter dig? Inser du alls hur fort du far förbi andra människor? Du vet att det är mer än en som saknar dig just nu. Spelar det dig alls någon roll?
(Ja, det spelar roll. Du bryr dig om honom, det gör du. Han spelar roll, även om han inte är den du längtar efter. Men du kan inte göra någonting för honom, annat än att hoppas att han klarar sig på egen hand.)