Trettioförsta skärvan.

Kimi ni aitakute, dare yori mo aitakute. Jag känner mig så fjollig när jag skriver några ord på japanska sådär omotiverat, men jag tycker om meningen, och sången, och allt, och jag saknar. Saknar-saknade-saknad nu igen, men inte så svårt. Bara vanlig torsdagskvällssaknad. Den går att stå ut med, men jag vill skriva.
Jag är alldeles för sällskapssjuk. Faktiskt. Det är opraktiskt. Mycket. Men det är svårt att låta bli. För det är faktiskt jätteskönt att ha någon i närheten. Någon att luta sig mot, krama på, prata med. Det bara är så.
Let's go, don't wait - this night's almost over.
Jag måste skaffa mera Blink. Mest för sakens skull, egentligen. För att jag tycker om när man kan sjunga med i samma låtar.
Honest, let's make this night last forever.

Gah. Jag är dumdumdum. Det här är inte särskilt farligt, och han kommer hit imorgon igen. Så varför gråter jag? Dumma flicka, sluta genast. Du vinner ingenting på det här.

Daisuki da yo - kono omoi wa tadaiteru kana?