Trettiosjätte skärvan.

Nu vet jag varför den här saken får ligga kvar. Den är bra att ha ibland, hur osammanhängande det än blir att läsa.

Men den här gången vet jag verkligen inte varför jag mår så sämst. Av någon anledning känner jag mig bara väldigt säker på att jag inte har några vänner. Det finns flera som antagligen skulle säga emot mig om jag sa det till dem. Men det känns så ändå.
Jag tror mest att jag skulle behöva någon som faktiskt gillade samma saker som jag. Någon som jag inte behöver tvinga eller övertala för att människan i fråga ska följa med mig på någonting jag tycker om.

Zuzum, jag tycker om de vänner jag har, tro inget annat. Jag skulle liksom bara behöva en eller ett par till, av en annan sort.

Jag är så trött och har så tråkigt och vill absolut inte göra någonting. Ingenting är bra. Jag vill inte läsa en dålig bok, för såna tröttnar jag på. Jag vill inte läsa en bra bok, för den skulle mest bli förstörd av mitt dåliga humör. Och den principen gäller för typ allt jag kommer på att göra just nu. Antingen blir jag uttråkad, eller så är jag bara för emo. Jag vill också vara en prinsessa.

Min lillkusin har börjat rida.
Jag önskar att jag också gjort det när jag var tio. Men nu skulle det inte vara lika roligt längre. Jag missade min chans.

Oh, och min syster nämnde att hon inte vill baka en tårta till när släkten kommer om jag också ska baka en tårta, för då kommer alla tydligen bara säga att min tårta är bättre.
..okej, det enda jag kan är att baka. Min tårta -skulle- antagligen bli bättre än hennes.
Men var hon tvungen att anmärka på det enda jag faktiskt är bra på?
Jag har fortfarande inte bestämt mig. Sedan hon sa det har jag funderat på att göra ett riktigt groteskt fel med min tårta - någonting som inte påverkar smaken men som bara får den att se hemsk ut. Så kanske hon kan vara glad sen.

Det var ganska otrevligt när vi var bortbjudna förra helgen. De sa att det skulle vara en massa bakelser. Då sa jag att jag inte ville gå dit om inte jag hade bakat några, men jag blev övertalad att strunta i det för att det säkert inte skulle vara någon annan som hade bakat själv ändå. Yeah right. Inte för att någon av dem verkade -kunna- baka, men de hade ju försökt. Säkert tio olika misslyckade prylar. Muffins och chokladdoppad frukt var det enda som faktiskt var som det skulle. Allting annat såg totalt hemskt ut och hade samma konsistens som geggamojja. Så det så. Jag erkänner att det fortfarande smakade gott, men ni kan inte baka. Okej? Sluta försöka fucking ta över allt jag kan. Sluta. Sluta. Jag vill bara att ni håller er borta. Ni är inte ens värdiga motståndare, att försöka överträffa er är som att vinna en fotbollsmatch mot en treåring utan ben. Ni är totalt värdelösa. Totalt jävla värdelösa. Jag hatar er för att ni inte pratar med mig fastän jag sitter mitt framför er, för ni gör som alla alltid har gjort - ni pratar med allt förutom mig, om allt förutom mig, alltid, ni håller inte ens käften länge nog för att jag ska våga börja prata med er. När jag försöker är ni för upptagna med att säga någonting annat, lyssna på någon annan, eller så hör ni bara inte för ni kan inte lyssna på någon annan än er själva. Jag hatar er för att ni stöter på min pojkvän så pinsamt uppenbart att vilken annan flickvän som helst hade dödat er för länge sedan. Jag hatar er för att ni går i skolan, har ett jobb, har ett helt fucking tjejgäng som lånar kläder av varandra och har teparty och shoppar och har maskerad och allt annat det där som jag vill göra men inte har någon att göra med. Jag hatar er för att ni har allt jag någonsin har önskat mig. Jag hatar er för att ni har allt, för att ni inte ens kan prata med mig, för att ni är på samma nivå som jag var för fem år sedan. Hur ska jag kunna hålla med om att en kjol är snygg när jag vet att jag hade -dödat- för den när jag var tretton? Och när jag dessutom är gammal nog för att inse att den faktiskt inte är snygg egentligen. Vad vill ni att jag ska göra? Ljuga mig sönder och samman? Börja sminka mig? Bli singel? Bli full? Bli smalare, tjockare, fulare, snyggare, blondare - vad fan måste jag göra för att någon ska vilja umgås med mig?

Alla bara skrattar åt mig när jag försöker säga något av allt det här. När jag försöker förklara hur någonting i mig bara dör varje gång syrran är arg på mig. Eller när jag försöker få någon att förstå varför jag inte tycker om att gå på de där festerna. Alla bara skrattar. Jag förstår inte varför. För -mig- är det sjukt allvarligt.