Trettiosjätte skärvan.

Nu vet jag varför den här saken får ligga kvar. Den är bra att ha ibland, hur osammanhängande det än blir att läsa.

Men den här gången vet jag verkligen inte varför jag mår så sämst. Av någon anledning känner jag mig bara väldigt säker på att jag inte har några vänner. Det finns flera som antagligen skulle säga emot mig om jag sa det till dem. Men det känns så ändå.
Jag tror mest att jag skulle behöva någon som faktiskt gillade samma saker som jag. Någon som jag inte behöver tvinga eller övertala för att människan i fråga ska följa med mig på någonting jag tycker om.

Zuzum, jag tycker om de vänner jag har, tro inget annat. Jag skulle liksom bara behöva en eller ett par till, av en annan sort.

Jag är så trött och har så tråkigt och vill absolut inte göra någonting. Ingenting är bra. Jag vill inte läsa en dålig bok, för såna tröttnar jag på. Jag vill inte läsa en bra bok, för den skulle mest bli förstörd av mitt dåliga humör. Och den principen gäller för typ allt jag kommer på att göra just nu. Antingen blir jag uttråkad, eller så är jag bara för emo. Jag vill också vara en prinsessa.

Min lillkusin har börjat rida.
Jag önskar att jag också gjort det när jag var tio. Men nu skulle det inte vara lika roligt längre. Jag missade min chans.

Oh, och min syster nämnde att hon inte vill baka en tårta till när släkten kommer om jag också ska baka en tårta, för då kommer alla tydligen bara säga att min tårta är bättre.
..okej, det enda jag kan är att baka. Min tårta -skulle- antagligen bli bättre än hennes.
Men var hon tvungen att anmärka på det enda jag faktiskt är bra på?
Jag har fortfarande inte bestämt mig. Sedan hon sa det har jag funderat på att göra ett riktigt groteskt fel med min tårta - någonting som inte påverkar smaken men som bara får den att se hemsk ut. Så kanske hon kan vara glad sen.

Det var ganska otrevligt när vi var bortbjudna förra helgen. De sa att det skulle vara en massa bakelser. Då sa jag att jag inte ville gå dit om inte jag hade bakat några, men jag blev övertalad att strunta i det för att det säkert inte skulle vara någon annan som hade bakat själv ändå. Yeah right. Inte för att någon av dem verkade -kunna- baka, men de hade ju försökt. Säkert tio olika misslyckade prylar. Muffins och chokladdoppad frukt var det enda som faktiskt var som det skulle. Allting annat såg totalt hemskt ut och hade samma konsistens som geggamojja. Så det så. Jag erkänner att det fortfarande smakade gott, men ni kan inte baka. Okej? Sluta försöka fucking ta över allt jag kan. Sluta. Sluta. Jag vill bara att ni håller er borta. Ni är inte ens värdiga motståndare, att försöka överträffa er är som att vinna en fotbollsmatch mot en treåring utan ben. Ni är totalt värdelösa. Totalt jävla värdelösa. Jag hatar er för att ni inte pratar med mig fastän jag sitter mitt framför er, för ni gör som alla alltid har gjort - ni pratar med allt förutom mig, om allt förutom mig, alltid, ni håller inte ens käften länge nog för att jag ska våga börja prata med er. När jag försöker är ni för upptagna med att säga någonting annat, lyssna på någon annan, eller så hör ni bara inte för ni kan inte lyssna på någon annan än er själva. Jag hatar er för att ni stöter på min pojkvän så pinsamt uppenbart att vilken annan flickvän som helst hade dödat er för länge sedan. Jag hatar er för att ni går i skolan, har ett jobb, har ett helt fucking tjejgäng som lånar kläder av varandra och har teparty och shoppar och har maskerad och allt annat det där som jag vill göra men inte har någon att göra med. Jag hatar er för att ni har allt jag någonsin har önskat mig. Jag hatar er för att ni har allt, för att ni inte ens kan prata med mig, för att ni är på samma nivå som jag var för fem år sedan. Hur ska jag kunna hålla med om att en kjol är snygg när jag vet att jag hade -dödat- för den när jag var tretton? Och när jag dessutom är gammal nog för att inse att den faktiskt inte är snygg egentligen. Vad vill ni att jag ska göra? Ljuga mig sönder och samman? Börja sminka mig? Bli singel? Bli full? Bli smalare, tjockare, fulare, snyggare, blondare - vad fan måste jag göra för att någon ska vilja umgås med mig?

Alla bara skrattar åt mig när jag försöker säga något av allt det här. När jag försöker förklara hur någonting i mig bara dör varje gång syrran är arg på mig. Eller när jag försöker få någon att förstå varför jag inte tycker om att gå på de där festerna. Alla bara skrattar. Jag förstår inte varför. För -mig- är det sjukt allvarligt.

Trettiofemte skärvan.

Jag försöker bara låtsas som om det inte är så långt emellan, som om vi bor bredvid varandra och ska ses igen imorgon.
Gör det inte så svårt.

Trettiofjärde skärvan.

Det är så jobbigt att gråta.
Framför allt när man inser att de som skulle kunna klappa en på huvudet är jättelångt bort. Och att alla de man kunde vända sig till för länge sedan faktiskt har egna liv att ägna sig åt nu.

Trettiotredje skärvan.

Hur många gånger har du gjort det där nu, Eva?
Du längtar efter någon du inte kan få, så du tar den som är närmast istället. Tss. Dumma flicka. Du vet mycket väl att du ångrar dig efteråt, oavsett hur söt han var. Varje gång är det likadant. Minnesbilderna. Kväljningarna. Obehagskänslan i magen. För att du vet att oavsett hur eller vem han var, var han inte den du längtade efter, den vars namn du ritat små hjärtan kring i tankarna (för att rita hjärtan så är ju för småbarn. Vi vuxna människor gör det bara i huvudet).
Du visste redan då att du skulle känna dig såhär - varför tog du annars bort er låt från spellistan, varje gång? Eva lilla, du är en idiot. Ah, Thåström. Karenina känns träffande, och till När vodkan gjort oss vackra känner du spritsmaken som den är när någon annan har druckit det. Idag kopplade du en helt vanlig förfrågan om fika till Varför är du så tyst. Du får lov att visa honom var och hur man bäst upplever Stockholm när man är ensam. Det är lite tidigt på året egentligen, borde varit höstnatt och regn, men han kan ju komma tillbaka senare.
Allting är bara så förvirrat just nu, och det vet du. Hur var det han sa - du minns inte, men du minns hur sant det var. Du dansar genom livet, virvlar fortare och fortare och vet inte hur länge du kan fortsätta utan att tappa balansen. Sedan du började snurra är det bara en som lyckats få dig att stanna upp, och det är honom du saknar nu. Din värld snurrar alltför fort, och du snurrar i motsatt riktning. Men vem ska fånga in dig i sina armar när han är för långt bort för att nå, hur han än sträcker sig efter dig? Inser du alls hur fort du far förbi andra människor? Du vet att det är mer än en som saknar dig just nu. Spelar det dig alls någon roll?
(Ja, det spelar roll. Du bryr dig om honom, det gör du. Han spelar roll, även om han inte är den du längtar efter. Men du kan inte göra någonting för honom, annat än att hoppas att han klarar sig på egen hand.)

Trettioandra skärvan.

Missförstå mig inte, Söt, men det är jävligt skönt att vara ifrån dig en stund.
Jag gillar att kunna sitta och prata med folk till långt in på natten, ha småtråkigt en stund, och sedan gå och lägga mig och veta att jag tycker om dig, att du var här för inte så länge sedan, och att det inte är långt tills jag får träffa dig igen. Jag är på såpass gott humör just nu att det bara är asbra. Även om I miss you och Die Mauer följer på varandra blir jag inte deppig, bara glad. Det är fett bra. Och jag vet att när jag väl träffar dig kommer jag bara bli ännu gladare. Det är hur bra som helst.

Trettioförsta skärvan.

Kimi ni aitakute, dare yori mo aitakute. Jag känner mig så fjollig när jag skriver några ord på japanska sådär omotiverat, men jag tycker om meningen, och sången, och allt, och jag saknar. Saknar-saknade-saknad nu igen, men inte så svårt. Bara vanlig torsdagskvällssaknad. Den går att stå ut med, men jag vill skriva.
Jag är alldeles för sällskapssjuk. Faktiskt. Det är opraktiskt. Mycket. Men det är svårt att låta bli. För det är faktiskt jätteskönt att ha någon i närheten. Någon att luta sig mot, krama på, prata med. Det bara är så.
Let's go, don't wait - this night's almost over.
Jag måste skaffa mera Blink. Mest för sakens skull, egentligen. För att jag tycker om när man kan sjunga med i samma låtar.
Honest, let's make this night last forever.

Gah. Jag är dumdumdum. Det här är inte särskilt farligt, och han kommer hit imorgon igen. Så varför gråter jag? Dumma flicka, sluta genast. Du vinner ingenting på det här.

Daisuki da yo - kono omoi wa tadaiteru kana?

Trettionde skärvan.

Nu har jag ringt. Jag är duktig. Psykolog, here I come. De ska ringa tillbaka om en tid imorgon. Jag hatar när sånt där tar tid, jag vill veta direkt. Hon sa någonting om en bedömningsgrupp. Ska de sitta och ta ställning till ifall jag mår tillräckligt dåligt för att få träffa någon? Känns ganska värdelöst, i så fall. Jag borde kanske ha överdrivit saker mer, om det är så det funkar. Men jag är inte deprimerad, inte just nu. Det har känts helt okej ett tag, och jag tror inte att man kunde kalla mig deprimerad förut heller. Smådeppig, på sin höjd. Mitt problem är väl snarare att saker helt enkelt inte funkar. Och att så fort någonting inte funkar, bryter jag ihop. Det går över fort, visserligen, men då är skadan redan skedd, på något vis.
(Av respekt för alla de som tvingas lyssna på mig, måste jag försöka med en psykolog förr eller senare. Jag gör det nu.)