Trettionde skärvan.

Nu har jag ringt. Jag är duktig. Psykolog, here I come. De ska ringa tillbaka om en tid imorgon. Jag hatar när sånt där tar tid, jag vill veta direkt. Hon sa någonting om en bedömningsgrupp. Ska de sitta och ta ställning till ifall jag mår tillräckligt dåligt för att få träffa någon? Känns ganska värdelöst, i så fall. Jag borde kanske ha överdrivit saker mer, om det är så det funkar. Men jag är inte deprimerad, inte just nu. Det har känts helt okej ett tag, och jag tror inte att man kunde kalla mig deprimerad förut heller. Smådeppig, på sin höjd. Mitt problem är väl snarare att saker helt enkelt inte funkar. Och att så fort någonting inte funkar, bryter jag ihop. Det går över fort, visserligen, men då är skadan redan skedd, på något vis.
(Av respekt för alla de som tvingas lyssna på mig, måste jag försöka med en psykolog förr eller senare. Jag gör det nu.)