Tjugosjunde skärvan.

De försöker skicka mig till en psykolog.

Varför inte bara lämna mig ifred, som omväxling?



Jag vet inte själv varför jag inte orkar vissa dagar, varför jag bara inte orkar göra någonting och struntar i allt. Jag vet inte, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det, men jag tänker gå till en psykolog när jag själv vill det - inte tidigare än så, inte för att de har sagt åt mig att göra det.

Tjugosjätte skärvan.

Jag vet allvarligt talat inte om jag borde skriva här eller i Ickevacker. Det här känns lite.. trivialt. Men samtidigt inte. Jag vet inte. Jag bara tycker inte om när människor jag tycker om mår dåligt. Just nu verkar det vara minst två stycken, och den ena tror jag inte ens att jag lyckas få tag på. Jag är osäker på om jag -borde- försöka få tag på honom. Jag har en känsla av att om det är någon som klarar sig själv så är det han, och jag kan förmodligen inte göra mycket för honom i vilket fall. Han får vara i fred.
Det är svårare med mitt lejon. Men nu har jag lovat mig själv att han också ska få sin ensamhet tills han själv väljer att bryta den. Jag måste hålla det löftet, för bådas vår skull, misstänker jag.
I hennes värld
Är hon helt klädd i vitt.
Fast jag är ganska svart. Som vanligt. Svart tröja, jeans, skjorta, svart jacka, svart hatt, svarta vantar, mörk halsduk. Ja, halsduk, för jag har ont i halsen, så jag känner mig tvungen, även om jag inte är särskilt förtjust i det.
Hjärter dam bär på en sak -
Hon bär på rent svart hat.
Och åh, Deine Lakaien. Den kan kopplas till dem båda - förmodligen bara för att jag tänker på dem, men ändå. Come back my dream, into my arms. Jag fick den av en, den passar in på en annan. Jag vet inte vet inte vet inte som vanligt vet jag ingenting. Som om det inte var nog med dem, är jag själv mer eller mindre emo - vilket naturligtvis inte blir bättre av att de också är det. De är väl annars två av de jag hade ringt först. Men jag funderar på om jag också ska försöka klara mig själv - yeah right, som vanligt. Men övning ger färdighet, eller? Jag hoppas det, annars ligger jag nog illa till. Nu igen.

Eva, uppför dig nu. Inte gråta. Inte ikväll, inte ännu en natt av tårar. Snälla.

Tjugofemte skärvan.

Ur min dagbok. 31/10 2005. Måndag.

"Right now? Well, he is everything I ever wished for. And for the moment, he is lying on the floor, looking dead. Think I made him catch a cold last night too, he apparently isn't used to running around bare-foot at this time of the year. Stupid boy.
Men han är allt jag någonsin önskat mig. Jag ska skriva massor med dagböcker och låta honom läsa dem, bara för att han reagerar precis så jag vill att folk ska reagera när de läst mina dagböcker - med att i princip kasta sig över mig och hålla om mig.
Martin, du är bäst. Lovar.

Krr krrklunkklunkkyaa! ^^
(Japansk duva som dricker mjöd.)

Je ne rève pas d'une vie avec toi.
Mais je t'aime. Je t'adore. Je t'aimerai toujours.

C'est une promis."


Dags att ändra.

Han är inte allt jag önskat mig - jag ville ha svart hår och gröna ögon och magrutor och annat tjafs. Men vad spelar det för roll, när han är allt jag vill ha nu? Allt. Precis allt.
Rève pas d'une vie.. bah. Jag vet precis vad jag drömmer om just nu. För en gångs skull.

Jag ska först och främst ta mig in på Norra Real. Senare blir det lärarhögskolan, antar jag - för jag ska bli språklärare. Sådetså. Och om du bara ser till att ta dig igenom din utbildning och bli so-lärare, sötnos, så ser vi till att hamna på samma skola. Den andra Martin ska också vara där, naturligtvis, som musiklärare. Three of a kind, birds of a feather, now and forever!
Och Shishi, jag vill bo med dig. Någonstans, det är inte så noga var eller hur, men jag vill kunna somna i dina armar varje kväll och vakna bredvid dig varje morgon. Och någon gång, om många år, vill jag se hur våra barn ser ut. För är det någon jag skulle kunna leva ett helt liv med, är det någon som är så lik mig själv.

(Och förresten älskar jag dig, massor. Det är också ett bra argument.)