Tjugoåttonde skärvan.

It's better to burn out than to fade away.


Men varje gång du inte lyssnar bleknar jag något. Dåligt humör smittar av sig, vet du, och det fortare än leenden som ändå inte syns i telefonen. Nackdelen med att förälska sig i nördiga pojkar är att du när som helst riskerar att ett spel får mer uppmärkssamhet än du. Även om du skriver sagor åt honom, till honom, om honom, för honom. Du vågar inte vända dig lika mycket till andra längre - någon mental spärr säger att han borde vara den som får veta allt först, att han borde vara den som håller om dig när du inte orkar eller bara har en dålig dag. Därför undviker du dem, undviker dem alla, för om de blir för snälla kanske du glömmer dig och då kanske han blir besviken och ledsen och arg och övergiven och då kommer du att må så jävla dåligt över en jävla kram och en axel att luta huvudet mot.
Och det trots att du inte vet om han ser dig. Om han någonsin gör det. Om du inte påminde honom, skulle han då veta att du fanns? Om du inte ringde, skulle du någonsin få träffa honom igen? De frågorna gör dig galen, Eva, och du vet det, och du vet att det är samma frågor som upprepas gång på gång på gång och även om du får ett svar kommer de tillbaka, som de gjort sedan den första gången någon sa att han älskade dig. Den gången var det en viskning i tunnelbanan, och det var så oerhört länge sedan, men fortfarande har du samma tvivel.
There is no getting over. There is only getting on.
Och vidare har du tagit dig, men du fortsätter att dras tillbaka, till de stunderna som faktiskt är värda att minnas vare sig de var tre år eller tre dagar sedan. Dåraktiga flicka. Nu sitter du vaken ännu en natt, trött, men utan att kunna sova när du inte har armar runt dig och andetag bredvid dig. Du är beroende, medans han kanske inte ens kommer ihåg att du finns.
Grattis, Eva. Du har gjort ännu ett misstag. Och det är verkligen inte han som är felet, det är du.