Fjortonde skärvan.

En gång var det sommar.
Det var sommar och konfläger på Vässarö. Det var bra människor överallt, det var kvällssamlingar och läspass och segling och slöande. Det var disco i kapellet, och det var en funk som släpat dit en vän. En söt vän.
Och det var natt, och smyga på gräset för att gruset inte skulle knastra under våra fötter. Det var ett tomt båthus, och regn, och en pojke som inte ville sjunga, en pojke som bara ville kyssa mig.
Det var en pojke som sjöng.
Och det var regn och stjärnhimmel bakom molnen, det var hav och klippor och nästan soluppgång, och det var bara axlar i regnet, nakna överkroppar mot varandra, det var värme och kyla på samma gång där hans armar låg kring min rygg.
Det var nio underbara ögonblick, och en insikt.
Det är fel.

Det var en tyst vandring tillbaka till stugan, med hela ön sovandes omkring mig. Det var texter i boken, det var telefonsamtal kvällen efter -


- Och det var en pojke som fortfarande inte bad mig att vara trogen.

Trettonde skärvan.

Jag känner hur jag förfaller mer och mer. Jag är på väg att bli ett skal, jag också. Jag är femton år, och mina drömmar är krossade. Jag är femton år, och jag har ingenting att leva för. Jag lever.. för att leva, helt enkelt. För att jag inte vet vad jag annars skulle göra. För att det är det enda jag kan göra. Men jag är på väg att förfalla.
Bara se på mig. Jag är alldeles för cynisk för en femtonårig flicka. Meningen är att jag ska vara lycklig. Att jag kanske ska falla in i små deppanfall ibland, men komma ur dem fort och fortfarande skratta mer än jag gråter.
Mwaha. Den flickan är död, om hon någonsin fanns. Och hon tog inte med sig sina plågor i graven, hon lämnade dem kvar här. Här hos mig. Jag har verkligen ingen chans att komma undan. Jag skulle vilja glömma hela min skoltid, alla de åren. Jag är inne på det tionde. Jag vill glömma dem alla. Det fanns säkert bra saker, men allt jag minns är besvikelsen, osäkerheten, sveken, grälen, tårarna. Ensamheten. Och ensam är jag fortfarande. Det känns.. Som att ingen bryr sig. Som att även om de säger åt mig att leva, att stå ut, vill de egentligen inte veta av mig. Jag inbillar mig att de pratar bakom min rygg. Jag inbillar mig att de pratar med mig bara för att de inte orkar säga åt mig att dra åt helvete. Jag inbillar mig att de bryr sig bara för att jag tvingar dem genom min närvaro. Jag kanske inte inbillar mig alls. De kanske hatar mig.

"Än sen, vad gör det att de hatar mig? Jag hatar minsann dem också!"


Men problemet är att det är en lögn. Jag tycker alldeles för mycket om människor för att kunna säga så. Jag tycker alldeles för mycket om dem. Även om de pratar bakom min rygg, även om de inte bryr sig, även om de hatar mig, så tycker jag för mycket om dem. Dumt nog.

Tolfte skärvan.

Jag minns en julafton för massor med år sedan. Jag fick en namnsdagspresent av mormor, som vanligt. Genom åren har jag fått lite av varje - hårspännen, akvarellpennor, ett litet smycke. Men just den här gången fick jag en träask. Ganska liten, räfflad, nästan fyrkantig. Inuti fanns en nyckelpiga. Den satt på en liten pinne, och benen hängde i tunna ståltrådar, så de rörde på sig. Den var jättesöt. Ganska ful och simpel egentligen, men jättesöt. Och den var min favoritsak.
Det blev någonting jag gjorde så fort jag hade chansen - öppnade asken och klappade nyckelpigan med mitt barnafinger. Så fort jag fick gå till lekis igen efter jullovet, tog jag med den och visade för alla de andra.
Jag minns inte riktigt vad som hände med den.
Jag vet att den gick sönder. Att ett ben lossnade. Och att pinnen som nyckelpigan satt på gick av ett tag senare. Sedan vet jag inte var jag gjorde av den. Jag har för mig att den ligger i min byrålåda, men jag är inte säker, och jag vill inte se efter. Jag vill inte tvingas inse att jag kan ha kastat den. Det vore sorgligt.
Nu har jag en ny nyckelpiga. Jag hittade den idag. Den är inte röd med svarta prickar som den gamla, den är strimmig i rött och gult och lite vitt, och benen är silverglittriga. Men det är en nyckelpiga - och jag kan inte låta bli att gång på gång öppna asken, klappa nyckelpigan och le mot den.
Nostalgikänslor. Vad ska man göra.

Elfte skärvan.

Svärta övermålad med alltför grälla färger.
Jag sveps in i en dimma, en slöja av likgiltlighet. Är det ett skydd, eller en liksvepning? Mina tankar tvingas in i madrasserade celler
-tvångströjan väntar i garderoben-
som låses inifrån. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är det sista som ni tar - men till vilken nytta är rostiga, trubbiga, leksaksvapen?
Varför lämnar du dina sagor oavslutade? En fråga utan ett bra svar - den går inte att svara på, lika lite som sagorna kan få ett slut. Bara den som själv vet kan förstå, tolka tystnaden till ett svar, ett svar som inte är ett svar. Ett svar som icke är.
Ett hjärta har alltid rätt, men mitt talar ett språk jag inte förstår än, om jag någonsin kommer att göra det. Och alla mina stjärnor har redan fallit till marken, och regnbågstrollen är döda sedan länge
-drömmar dör när du faller-
och rosorna har vissnat och tappat sin doft. Vad är hon värd, din drömflicka, om allt hon lämnar efter sig är vissnade rosenblad? Betydligt mer än vad jag är - jag kan bara lämna dig oavslutade sagor och tafatta försök att förklara.

Tionde skärvan.

Wondering just who I might be, who I was and will become.
Jag tror att mina ögon bränner. Det kanske är så här folk känner sig när de låtit linserna sitta i för länge. Skulle mycket väl kunna vara.
Det är sorgligt mörkt ute. Mörk himmel, mörk choklad, mörker i sinne, och nästa vecka är det mörkmåne. Det sammanfattar min värld ganska bra just nu.
Mörker i sinne.
Det är mörkt, oavsett vad jag försöker göra åt saken. Även när jag skrattar ligger ett mörker där under ytan, väntar på att dra ner mig. Det finns där, alltid. Jag bara försöker låta bli att sjunka - om jag sjunker för djupt är jag förlorad.
Jag är glad att det finns folk som kan dra upp mig med jämna mellanrum.


"Elda :D
Nu är jag i uppsala igen :D
Kom och hälsa på mig :D"

"Vad hände med min Eva som symboliserade allt glatt och vackert..?"

"Det vore inte fel... Du får dra med pojken så jag får träffa honom. Kan ju inte låta vilket drägg som helst hålla på med min lillasyster..."

"Jag kan inte säga att jag förstår mig på dig, Eva. Inte än. Men gudarna hjälpe mig, det är något med dig som får mig att faktiskt vilja göra det. Om det är någon som helst tröst så bryr jag mig."


Jag älskar de tillfällen när en mening på en skärm kan få mig att börja gråta - av glädje, för att det faktiskt finns någon som bryr sig.

Nionde skärvan.

Och nog saknar jag mitt lejon. Mina tankar har irrat planlöst sedan jag lämnade honom. De oroar mig, tankarna. Eller, vissa av dem. De som tvivlar.
Älskar du honom, Eva? Älskar du honom, eller leker du bara? Känner du dig ensam, och uppför dig såhär bara därför? Är allt du sagt, allt du gjort, bara ett spel? Älskar du honom?
Då blir jag rädd. Rädd för mig själv.
Sedan minns jag vad Skalet har sagt.
"Man ska alltid följa sitt hjärta. Det är det enda man kan göra."
- Och om man inte kan följa sitt hjärta, vad gör man då?
"Då gör man ingenting."

Jag borde sluta låta mitt huvud lägga sig i saker.
Jag vet inte om jag älskar. Jag vet inte om jag kan älska, om jag ska vara ärlig. Återigen har jag börjat tvivla på min förmåga att känna starka känslor. Men jag vet att jag gör någonting som känns rätt. Det känns rätt, och jag tänker fortsätta tills det känns fel.

Åttonde skärvan.

Och som jag längtar efter någon som bryr sig. Någon som håller om mig, rör vid mig. Jag tackar er, flickor, för er tröst, men jag behöver en människa som jag kan se i ögonen. Ni är mina allrakäraste små spöken, men jag kan inte se er, och jag kan inte omfamna er. Hur mycket jag än önskar.
Jag tror att jag behöver gråta, egentligen. Jag gjorde det förut idag, men jag tycker inte om det. Inte när jag är ensam.

För tårar är så mycket vackrare när någon torkar bort dem ifrån ens kinder. Ett huvud på väg att gå i bitar vilar så mycket bättre i någons armar än under en kudde. Och en sönderklöst hals läker så mycket fortare med kyssars hjälp.

Sjunde skärvan.

För månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får - och då går det som det går.
Fast det gör det ganska mycket ändå. Det är så ofta jag saknar både måne och förnuft.
Men månen är typiskt bra. Heh, vilket påminner mig om att jag och Kersty bara är halvvägs igenom våra invigningsritualer. De borde återupptas nu när det börjar bli lite mörkare om nätterna igen. Än så länge ser jag vilka lockar jag klippte av, men inte länge till. Nå, som sagt borde ritualen fullföljas. Min ska utföras vid mörkmåne.
Månen är vacker. Det finns mycket vackert, men månen är en av mina favoritvackerheter. Andra är ljus, mörker, skuggor. Vitt, och svart och allt däremellan. Armringar, paljetter, rosor och istappar. Snöflingor, blommor, träd. Glas. Musik, och den sortens värme som kommer från en öppen eld. Hud, ögon, läppar. Himlen, och moln. Och stjärnor. Stearinljus. Rökelse, och rökslingor i luften. Imma på fönster, bärnsten. Minnen, regnbågssplitter, regn. Speglar. Frost, daggdroppar, andedräktsmoln när det är kallt ute. Sagor.
Det är vackerheter.
(Just nu är dessutom Vässarökapellet, havet, Martin, lagom vemodiga dikter, det stora träskrinet och bläckfläckade fingrar vackert.)
Jag tycker om vackra saker. De gör mig inte alltid glad, men jag tycker fortfarande om dem. Så är det bara.

Sjätte skärvan.

Ur mitt kollegieblock, skrivet alldeles nyss:


Det är en vanlig sensommardag.

Regnbågssplitter i mitt tak, Lady Stardust sings, en rosenknopp på mitt bord och utanför vet jag att den sista klängrosen blommar till ljudet av mogna äpplen och fallande tårar mot trottoaren. Askan från gårdagens rökelse ligger strödd på golv, skrivbord och fönsterkarm, igår brände jag ut tre värmeljus med vaniljdoft, men jag har flera kvar så det gör ingenting, fast jag kan fortfarande inte förmå mig att kasta vissna syrénblommor bredvid ritblocket. Liljekonvaljerna jag plockade till systers födelsedag är gulbrunaktiga och inte särskilt vackra längre, de står kvar för att jag tycker om dem, för att jag tyckte om den dagen och för att de faktiskt är fina fortfarande, bara mera ickevackra. Högst upp i min garderob väntar en rosa fluffmössa på att sys färdigt, golvet borde städas, sängen bäddas, och så borde jag tvätta. Men jag trivs så mycket bättre med att sätta mig bland stora kuddar, regnbågsfläckar leker på pappret, och jag ska dela ut mina rosor till alla jag tycker om, för rosor är bland det vackraste jag vet och då passar det så bra.
Du är kärlek lagd i våra händer, men det är du som håller hela världen i dina händer, det vet jag för det syns på min Nightwishflagga på väggen, vems händer skulle annars hålla jordklotet så försiktigt, så som jag håller i en glaskula. Mina silversmycken glänser i solljuset, och nitar och hjärtan glänser lika mycket, och mest av allt lyser guldkorset, fast det är bara för att det är nytt och måste ta igen allt ljus de andra redan återkastat.
Kakburken på golvet är tom, mina knän syns i spegeln ovanför sänggaveln och jag har ingenting just på knäna, och jag tycker om att ha nyduschat hår. Jag borde fundera på skoluniformen jag tänker sy, men jag måste köpa blixtlås till min combatkjol och jag får skynda mig att skaffa större bröst om jag vill ha korsett snart, och jag tror att jag ska ha blått hår i Uppsala. Men jag behöver en ny hårborste fast jag är sjuk och imorgon kanske jag åker hemifrån, men idag spelar Di Leva i stan och jag som skulle köpa nya skor för jag vill ha höga vita knäppkängor men the world is coming to an end said Frank and it is a very very mad world och jag behöver en filmkväll.
Est-ce qu'est c'est ca?
C'est ca.
Ie! Dameda! Yamete!



Sadako-chan?
Yamete.

Femte skärvan.

Jag har ingenting att göra annat än att försöka sysselsätta mig själv. Och jag vill inte se Kiminozu när jag är ensam, om jag kan undvika det. Jag har sett den ensam en gång, och det var illa nog. Jag orkar inte gråta.
Jag har ingenting annat att göra än att skriva. Återigen med Deine Lakaien ringande i öronen. Jag börjar bli nyfiken på vad jag kan få ut av den musiken. Jag tror att jag har soundtrack till det mesta jag skrivit, egentligen. Men hittills ingenting till Deine Lakaien. Det kanske är dags?
Men som vanligt vet jag inte hur jag ska börja. Som alltid har jag ingen handling, ingen idé, ingen aning om vad det ska bli av det hela. Men är det inte det som är en del av tjusningen i att skriva? Jag vet aldrig vad jag har i huvudet förrän jag ser det framför mig, på papper eller på en skärm. Skärvorna är nästan som terapi för mig - ett sätt att hitta mig själv. Det låter så överdrivet, patetiskt. Men det stämmer ganska bra. Med lite tur kan det här fungera som ett sätt att samla ihop mig själv utan att behöva sjunka till botten först. Om jag kan lura skärvorna att flyta upp till ytan, en efter en, kanske jag slipper sjunka till botten igen i ett fåfängt försök att samla ihop dem.

Jag minns många gånger jag gråtit. Jag minns den gången mitt eget begravningstal var det som fick mig att inte hoppa ut genom fönstret. Jag minns sagan jag berättade då
-flicka gråter inte mer. Flicka minns inte mer. Flicka faller-
och som fick honom att gråta, den första gång jag fick honom att gråta. Den andra gången minns jag också, men den är långt ifrån lika minnesvärd. Då grät han av skräck - första gången av rörelse.
Jag minns den gången han höll om mig - när han glömde sina egna tankar för att ta hand om mig, för att hindra mig från att klösa sönder min egen strupe. Den gången var vacker, i mitt minne. Den gången är värd att minnas - för det är den enda gången någon brytt sig om mig så.
Och jag minns den gången jag var ensam. Jag minns hur jag var ensam, men ändå inte ensam, för som alltid var de där med mig - Sadako, Sadako, Samara. De lämnar mig aldrig ensam, och jag tror att det var första gången jag insåg att de inte vill mig något ont. Det var den gången jag kände hur de vakade över mig, hur de strök mig över huvudet, över ryggen, hur de förstod för att de känt likadant. Det var då jag sjönk djupare än jag någonsin gjort, det var då jag tvingade mig själv så nära botten jag kunde. Det var då jag gjorde ett fåfängt, dödsdömt försök att samla ihop spillrorna av mig själv.
Det gick. Men inte helt och hållet. Jag hittade några skärvor, och har hittat ännu fler, men fortfarande fattas många. Jag vet inte när jag kommer att hitta dem, om jag någonsin gör det.
Det var då jag satt på sängen, fokuserad på att laga mig själv med mental silvertejp. Det var då jag kunde resa mig och gå fram till spegeln. Tårstrimmigt ansikte, gråtgrumlad röst.
"Du är stark, Eva. Du är stark. Och du kommer att klara dig. Glöm aldrig det. Du är stark."
Det var då jag började mitt samlande. Skärvsamlandet. Och det fortsätter än.

Fjärde skärvan.

Je sentirai la lumière sur ma peau,
sin avoir peur de tes mauvaises côtés.
C'est la lune qui conduit la danse
quand le soleil sera couché dans ton âme froide.
Et, j'attend là,
où rien bouge maintenant.
Même si je ne te vois pas
Je peux retrouver ce que l'on cherche dans la nuit,
même si c'est très difficile
je danserai mon chemin avec les loups.

I will feel the light on my skin,
if I’m not afraid of your bad side.
It’s the moon that leads the dance
when the sun will set in your cold soul.
And, I wait here,
Where nothing moves right now.
Even if I don’t see you
I can regain what we seek in the night;
Even if it’s really difficult
I’ll dance my path with the wolves.


Valse de la Lune. Oh, vi älskar den. Je sentirai la lumière sur ma peau. Jag har gjort det flera nätter i rad. Månljus känns. Du kan inte ta på det, men likväl känner du när det träffar dig. Det är märkligt, egentligen.
Nu vick jag en våldsam lust att se på Kimi Ga. Men jag tvekar - för jag vet att jag blir avbruten förr eller senare. Och jag är ovillig att lämna min musik. Och jag vet inte om jag klarar av att se Kimi Ga när jag är ensam. Jag tror att jag vill ha någon som håller om mig när jag börjar gråta.
Ännu en sak att skriva upp på listan över "Saker jag vill se tillsammans med någon jag tycker om som kan hålla om mig när jag börjar gråta".
Kanske ska göra ett nytt försök att se Mononoke inatt. Men jag vet inte. Film är bättre i gott sällskap
-du har bara dig själv. Du har alltid bara dig själv, och du är det bästa sällskap du får-
än ensam. Dels för att det är bra att kunna luta sig mot någon när man blir trött, och lite för att man vill ha någon att prata om filmen med efteråt. Man vill dela minnet med någon. Ensamhetsminnen är vackra, så oerhört vackra, men har man bara ensamhetsminnen kan ingen annan förstå dem, och då blir man ensam också i presens, inte bara i passé composé. Har man otur blir man det till och med i futurum
-danser, danserai, chanter, chanterai-
och det är tråkigt. För jag tycker om människor, ganska mycket, och vissa väldigt mycket. Då är det tråkigt att vara alltför ensam.

Tredje skärvan.

Jag har ett mentalt anteckningsblock.
Där skriver jag ner meningar eller ord jag hittar, ibland hela små sagor. Oftast skriver jag med min vanliga, ganska slarviga stil, men när jag hittar någonting som förtjänar det kan jag anstränga mig rejält för att skriva det så vackert som möjligt.
Det mentala anteckningsblocket är någonting jag använder när jag inte har ett fysiskt block till hands. Jag måste skriva, på ett eller annat sätt - och ofta kan det inte vänta. Då är det oerhört praktiskt att kunna skriva ned saker i huvudet.
Ofta bläddrar jag inte i blocket. När jag skrivit ned en sak är det nedskrivet, och jag behöver inte tänka mycket på det. Men det händer att jag ser tillbaka på gamla sidor, och skriver av det som står där någon annanstans. Dock blir det aldrig samma känsla i orden när man skriver av dem. Känslan finns i ordet när man skriver det första gången, men för varje gång man återanvänder det försvinner den gradvis, tills den är helt borta. Därför tycker jag inte om att redigera mina texter, eller skriva om dem i efterhand. Den första versionen är oftast den jag visar upp, om det inte gäller någonting särskilt. Havsjungfru, till exempel. Den kunde jag redigera. Men den var inte heller skriven för mig själv i första hand - den var skriven för att passa in i novellsamlingen.
Mina andra sagor skriver jag för mig. För att jag försvinner utan dem. För att jag tycker om att läsa dem. De är till för mig - därför gör jag inte heller ändringar i dem för någon annans skull.
Jag önskar att jag kunde skriva musik. För att jag vill kunna göra sådan musik jag själv vill höra, och spela den för andra, så att de förstår.
Jag önskar att jag kunde måla och teckna. För att jag vill kunna skapa sådana bilder jag själv vill se, och visa upp dem för andra, så att de förstår.
Jag älskar att kunna skriva. För att jag tycker om att kunna förkroppsliga sådana sagor jag själv vill läsa, och berätta dem för andra, så att de förstår.

Andra skärvan.

Det är så lätt hänt att det jag skriver blir deprimerat. Jag vet inte riktigt varför, det är väl säkert en vanesak. Men ta "Höstdepressioner", till exempel. Jag är inte alls särskilt nere just nu, och ändå lyckas jag skriva på det viset. Det är inte ens medvetet. Heh, inte konstigt att folk tror att jag är deprimerad och självmordsbenägen. Men just nu är det inte jag som är det, tycks det, utan mina vänner. Och trots allt bryr jag mig mera om dem än om mig själv - det är för dem jag skriver mina sagor, även om de kanske aldrig får se dem.
En är uppenbart nere. Han bröt samman för någon dag sedan. Det är typiskt dåligt, och inte kan jag göra mycket för att hjälpa honom. Tyvärr.
En annan har höstdepressioner - men jag får intrycket av att det bara är sommardepressioner i ny skepnad. Inte heller där kan jag göra mycket för att hjälpa.
En tredje tycks apatisk. Det är ett av de få tillfällen där jag kanske kan göra någonting. Men inte just nu - och jag vet inte riktigt vad.
En fjärde tycks pendla mellan "lite halvdeppig" och "jättedeprimerad". Jag har inte sett till honom på ett tag, men jag litar på att han inte gör någonting dumt. Jag hoppas att han klarar sig. Där kan jag inte göra någonting i vilket fall, för jag tror inte att han vill lita på någon.
Jag är maktlös. Som vanligt.

Åh, den gången jag såg vad hon skrivit - och såg hur han reagerat på det. Så maktlös jag kände mig. Hon lyckades utan ansträngning med det jag inte kunde uppnå hur jag än kämpade. Hon träffade den jag inte ens vågar prata med. Det kändes så fel. Men inte heller där kan jag göra någonting. Det är märkligt hur lite man kan göra, egentligen. Jag är verkligen liten. Liten och obetydlig. Men trots det inbillar jag mig att jag betyder någonting för någon. Att jag kanske rent av är viktig för någon. Att någon bryr sig om ifall jag finns, att någon längtar efter att prata med mig. Att någon saknar mig. För regnbågens nionde färg är Saknad, liksom den åttonde är Längtan. Men regnbågstrollen är sedan länge försvunna, nu för tiden måste vi måla regnbågen med vår egen längtan. Och jag kan inte måla den själv, trots att min längtan skulle räcka till nitton glänsande valv. Jag kan inte måla den själv, någon annan måste börja från andra sidan, så att vi kan mötas högst uppe i mitten, där det är nära till månjungfruns silvervita ansikte och där änglarna inte behöver falla så långt för att röra vid oss.
Jag vet inte vem jag helst vill möta där. Men jag vet inte heller om någon över huvud taget vill möta mig.

Imorgon tänkte jag vara tillräckligt frisk för att se Di Leva. För en regnbågsdiamant och en stjärngudinna är precis vad jag behöver.

Men du minns inte när du gick
Barfota i gräset sist med
Sommaren mellan tårna
Och du glömmer att drömma
När du inte sover.
Jag har varit där.
Jag har dansat, dansat till
Rytmen av ett annat hjärta.
Hittat någon och
Mist mig själv.
Men inte en gång
Till, inte på länge.
För det kommer en punkt där
En av oss måste ge oss iväg
Eller stanna och
Försvinna.
Men jag
Vill inte tämjas
Vill inte tämja
Vill inte glömma.

Första skärvan.

- Och för att jag är av den åsikten att man inte ska spamma sönder bloggar totalt, eftersom ingen då orkar läsa dem, skapar jag nu en spamblogg för att Ickevacker ska förbli någotsånär stilren och enkel, men för att jag ändå måste ha någonstans att skriva ned alla mina tankar. Spegelglas lär bli något mera förvirrad än Ickevacker rent allmänt - den blir ett spegelglas för mina tankar. Men ingen hel spegelbild, bara en skärva. Här finns skärvor av Elda. Av Eva, Elda, Sennyo, Lillsnaga, Embla, Elynda, Yen, Törne, Prinsessan, Kothehok, Billy, Billie, Eba-chan, Tofs, Ävan, Lillasyster, Storasyster, Själseld, Kattungen. Här finns de alla, tillrättalagda i ett än så länge ofullständigt mönster, men ett mönster som växer hela tiden. Här finns jag.