Tjugofjärde skärvan.

Är det rätt att berätta så mycket för så många som jag gjort senaste tiden?

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men än så länge mår jag inte dåligt av det - det gör jag inte förrän de börjar hålla saker emot mig, och det tror jag inte att de tänker göra. Jag hoppas inte det.

Ingen måne inatt. För tillfället har jag varken måne, halsband eller storebror. Men jag tycks klara mig ändå. Jag har bara mig själv, och ibland tror jag att han skulle varit stolt över mig om han vetat. Om han vetat hur mycket av sina levnadsregler och åsikter han ändå lyckats överföra till mig. Men han vet inte, han kan förmodligen inte höra mitt namn. Otur.
Men jag kan inte hjälpa det. Det hade kännts skönt att höra det från honom, om han nu bryr sig. Förr skulle han gjort det, men antagligen inte nu.
Oh well. Han spelar fortfarande roll, helt klart, men inte på det sättet. Han var en gigantisk del av mitt liv - nu är han en oerhört liten. Tack och lov. Jag vill inte tänka på honom. Inte på det sättet. Och som jag hatar vanor.
Hur många gånger har jag varit nära att viska hans namn mellan tårarna, innan jag kommer på att jag inte kan vända mig till honom igen? Hur många gånger har jag varit nära att säga hans namn, de välbekanta orden, betoningen, allt? Som jag hatar vanor. Jag vill inte ha honom, och jag kan inte längre få honom. En annan har tagit hans plats i allt. Så varför dröjer sig hans namn kvar på mina läppar? Måhända är det en hämnd för alla gånger jag tänkt det, utan att våga säga det högt. Mitt straff till mig själv för alla gånger jag velat fråga, men låtit bli i sista stund, när jag vet att jag inte ville höra svaret.
Jag älskar mitt lejon. Det är väl ganska uppenbart? Jag älskar honom, men jag kan knappt tro på det själv. Jag avskyr tvivel. Men säg mig, när har jag någonsin låtit bli att tvivla? Varför skulle den här gången vara ett undantag?
Jag bara avskyr det.

Tjugotredje skärvan.

Jag har den där obehagliga känslan av att jag gör saker för andra.

Det är trots allt inte som att jag bryr mig om mat, sömn, skola, träning, andning.


Jag tror inte att jag vill vara med längre. Jag är trött på det. Trött på att vara del av ett liv de kallar mitt, som jag inte lever för min skull utan för deras. Cette vie, elle m'ennuyer. Trop.
Je vais évanoir encore un fois. Peut-être, cette fois, je vais réussirai.

Tjugoandra skärvan.

Och jag vill egentligen inte alls byta lakan i min säng, för bland de nya sängkläderna har du aldrig legat och jag tycker om doften av dig som fastnat i min kudde. Geléhallon som inte är till för att jag ska äta upp dem utan för att någon som betyder någonting ska få dem, för att någon ska -veta- att någon betyder någonting, för många betyder så mycket för mig. Huvudvärksbrustabletter som jag inte kan svälja och etanolsalva som kändes mycket bättre mot mina axlar när du masserade in den, och det är därför jag aldrig tänker låta mamma göra det igen, för jag vill ha kvar känslan av dina fingrar mot min hud. Nu har du sett mina minnen, du har läst mina tankar, och jag är glad att du vågade stanna, att jag inte skrämde iväg dig som jag tror att jag gjort med så många andra, jag är glad att en svartvit sjal fortfarande är fastknuten kring min sänggavel och att de gamla dagböckerna ligger kvar på mitt golv.
Och jag är glad att du har ett eget uppslag i en Mina vänner-bok. Jag har satt dit klistermärket du hade i pannan längst ner på högersidan. Där försvinner det inte lika lätt som på mitt golv.

Tjugoförsta skärvan.

Jag avskyr att vara maktlös. Jag hatar att inte kunna släppa saker helt. Jag hatar att höra honom sådär - inte ens hans röst är vad den brukade. Jag hatar att han mår dåligt, och jag inte kan göra någonting alls. Jag hatar att inte ens kunna ge honom en stunds avslappning och lugn, som jag inbillar mig att jag kunde. Jag hatar, jag hatar, jag hatar.
Jag hatar att inte kunna hålla om honom när han är ensam. Jag hatar att inte kunna prata med honom, kyssa honom, ligga i hans famn. Jag hatar att inte kunna göra någonting. Jag hatar, hatar, hatar.
Jag hatar för båda deras skull. Den som var, den som är. Jag hatar för er skull, jag hatar mig själv och världen omkring mig, omkring er, som gjort oss alla till vad vi är.
Skuggor av levande varelser.
För ingen av oss lever ibland. Jag vet inte vad ni gör - jag vet att jag sjunker, faller. Och jag gör det för er skull.


Baby I can't help it -
I keep on drowning in your love.

Tjugonde skärvan.

Jag har numera ett skrin fyllt med minnen. Det har ett lönnfack i botten, men det facket är tomt, för mina minnessaker ska inte gömmas undan så. Däremot är skrinet låst. För att ingen ska komma åt minnena utan att jag vill det.
Schackpjäser på ett blankt papper. De är gamla, det syns särskilt på de svarta, där färgen nötts bort i kanterna. De är av trä och alldeles lena. Jag tycker om dem. Och svarta pjäser mot ett vitt papper är vackert.
-yin - yang, ljus - mörk, vit - svart, yin - yang-
Mor har givit mig flera ljus. Det är bra. Jag borde tända dem ikväll. Jag vill ha hela rummet fyllt med tända ljus. Hela rummet. Ljusen ska stå på golvet, på byrån, på bord, i fönstret, mitt bland alla saker som ligger utspridda. De ska vara överallt och blänka i speglarna.

Nittonde skärvan.

Jag har skrivit ut gitarrackord idag. Långt ifrån alla speciella sånger, men i alla fall några av dem. Varför är du så tyst, och Karenina, de är så konf. Die Mauer för tankarna till en oskyldig tid när jag hade en bästa vän som lärde mig att lyssna på Ebba Grön, en klassresa på Åland när vi sjöng den dygnet om, en bästa vän som ännu inte rakat av sig större delen av håret, färgat återstoden av det, skaffat höga svarta kängor och converse med kedjor på - på den tiden hade ingen av oss några nitar. Jag fick mina i julklapp av henne och de andra två ett halvår senare, det var då de började kalla mig Billy. Till och med mina namn har hon givit mig - inte alla, men en del av dem.
Lady Stardust är Henning vid gitarren på sommarläger, då när den spelades på radio hela tiden, men inte hade gjort det tillräckligt länge för att man skulle kunna texten utantill, och det är regndroppar mot skogsstigen och porslinsängeln i fönstret är min egen. Under månen är Mikk, och månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och han vinglar sakta ner till ån och sänder hälsningar till jag som är en drottning för en gångs skull, ingen prinsessa utan en drottning. En drottning som sitter på Café Cosmopolite och bjuder sig själv på jasminté dagarna i ända. Släpp aldrig in dem in hit, ingenting från deras värld. Balladen om konsekvenser lär mig hur det går till slut - jag bara väntar på att hamna på sjukhus med tabletter, för min vän föll inte i helvetesgapet, men jag föll, jag föll och föll och ingen fångade upp mig förrän jag slagit mig blodig.
Men det blev åter vår, Vår för hjärter dam, men jag är Klöver dam och har alltid varit, den där som ingen riktigt tänker på - varken svart eller vit, utan någonstans i mitten och inte den man tänker på. Hennes klänning har lila puffärmar, hon har ett halsband, brunt lockigt hår och blågröna ögon. En solfjäder, och hon är den ingen tänker på - den som gärna gömmer sig bakom en solfjäder tills någon upptäcker henne, då kan hon stiga fram och vara den som kanske inte är vackrast, men som det ändå lyser om.
Fast jag lyser inte. Jag.. mest gömmer mig, tror jag.

"Du pratar hela tiden!"
"Ja, det låter alltid om Eva."
"Du låter säkert när du sover också. Jag har aldrig sett dig sova."
"Det har jag! Vi ritade henne i ansiktet. Sedan vaknade jag av att du stod över mig med en penna i handen."

(Sagt av två taidofolk idag. Märkligt, hm? Att där syns jag. Där finns jag. Men annars har jag inte märkts idag heller.)

Artonde skärvan.

Ur mitt skrivhäfte i SO:


Jag är glad att jag har en storebror i skolan. Någon som ler när han ser mig. Det betyder så oerhört mycket, när ingen annan är glad att jag finns, om de ens märker mig.
Vad gjorde jag utan mina bröder?
I helgen får jag kanske träffa flera av dem. Jocke, Christian, kanske Skal och möjligen Jonatan.
Det kan bli mycket bra.
(Det kan också bli rent åt helvete, men det vill vi inte tänka på. Om andra catahyaner får för sig att dyka upp, kommer jag ha det riktigt jobbigt.)

Sjuttonde skärvan.

En bror tillbaka. Det uppskattas, mycket. Liksom vykortet - alltid trevligt att inte glömmas bort.
Vägg... Ommöblerad, skulle man kunna säga. Den är tommare än förr, men jag tycker om det. Nu betyder sakerna någonting. Tidigare dränktes det viktiga i en massa skräp- nu får det äntligen ta den plats det förtjänar.

Verka i livet det goda du kan
På platsen där Herren dig ställde
Om än på din bana du prövningar fann
Se till att ej modet du fällde
Hur skönt när du vet dig ha torkat en tår
Ha lindrat en smärta, ha helat ett sår
När klockorna ringa i kvällen

Anitas dikt. Den är fortfarande lika vacker. Inte vacker på ett strålande, skimrande sätt. Snarare ett mjukt sken, en stearinljuslåga. Jag tycker om den.

Sextonde skärvan.

"Små kattungar kan rivas ganska hårt också."

Menar du att jag har givit dig saker att tänka på?
Det här blir en lång session av saker som inte spelar roll, jag vill bara få ut dem ur huvudet.

Ditt svar kom bara aningen för fort.
"Jag tycker om dig."
Det kom bara aningen för fort. Det lät så.. inövat, reflexmässigt. Jag vill inte att du säger saker du inte menar, vill inte höra det du säger på rutin. Jag villintevillintevillinte. Jag vill att det ska betyda någonting. Jag tror inte att ord blir uttjatade så fort att man måste spara på dem - men jag vill att de ska betyda någonting när du säger dem, vill att de ska vara sanna.
Jag hittade din tofs nyss. Jag tror att den får ligga kvar där den är. Den är det enda som visar att du varit här över huvud taget. Sängen är ungefär lika slarvigt bäddad som vanligt, tékopparna är diskade, på golvet ligger ungefär samma saker som när du kom. Jag har sköljt bort varje spår av dig under liter efter liter av varmvatten, sköljt bort varje spår från min kropp, och från min själ. Om jag har någon. Utbrunnen rökelse i fönstret - det är som vanligt. Nedbrunnet stearinljus i silverljusstaken jag fick när jag döptes - det är som alltid.
Och jag sitter ensam framför en skärm, som jag brukar. För jag vet inte vad jag annars ska göra.

Och jag är ensam igen, Shishi. Det märks knappt att du varit här - men jag vet att du var det, och jag är glad. Jag är glad för de två nätter jag slapp ligga i en alldeles för stor säng utan sällskap. Jag är tacksam för alla de timmar jag hade någon att prata med, att krama på, alldeles inom räckhåll. Jag är tacksam för de tårar jag fick gråta i din famn - vare sig du märkte det eller inte. Jag gråter ofta tyst, Shishi. Jag har tränat på det.


(Som sagt. Det här spelar ingen roll. Jag vill bara få ut det ur huvudet. För jag kan aldrig låta bli att tvivla på någonting, och om jag låter det ligga kvar i huvudet växer det tills det är allt jag kan tänka på. Och det vill jag inte.)

Femtonde skärvan.

Jag är -så- trött. Egentligen. Men jag laddar ner Nightmare before Christmas, och jag lyssnar på samma musik som har spelats hela helgen, och jag vill inte alls sova för nu har jag vant mig vid att somna i din famn och jag avskyr att sova ensam. Jag funderar på att duscha och tvätta håret (för jag tycker om nytvättat hår, men jag ska nog inte somna innan det torkat för så trassligt som det var igår vill jag inte ha det i skolan) och äta glass och se på film medans jag flätar håret i massor med små flätor så att det blir lockigt imorgon och kanske, kanske berätta för människor hur mycket jag tycker om dem, om jag får syn på dem. För jag har kommit på att jag tycker jättemassa mycket om vissa människor och de borde få veta om det, för jag insåg att jag tycker om när folk berättar att de tycker om mig och då borde jag
-tänk Matt 7:12-
göra mot dem som jag vill att de ska göra mot mig och allt det där. Och sedan vill jag skriva ett brev till Christian och dricka té till jasminrökelse och emorock och bläckstänk på mitt ritblock och minnen av regnbågssplittren i taket. Och jag vill ta ner alla teckningar, alla. Inte en enda ska lämnas kvar, väggen ska bli ren - och sedan ska jag sätta upp de som betyder någonting, de jag bryr mig om, de jag inte har glömt. Men det gör jag nog inte idag, för jag kommer somna innan jag hinner ställa mig på tå för att plocka ner Kims teckning. Inte förrän någon berättar att de tycker om det, inser jag hur trött jag själv är på det - hur mycket av det som inte spelar roll längre, hur mycket som påminner om det jag vill glömma.