Tjugonionde skärvan.

Ur min dagbok, igår kväll.


Jag är typ, förvirrad.
Nu ska jag alltså faktiskt döda en människa.
Inte en människa, inte än. Men det hade kunnat bli.
Det hade kunnat bli världens sötaste lilla unge.
Det kan inte vara vårt kärleksbarn. Inte än. Vi kan inte ta hand om det.
Men det är vårt barn. Det skulle bli vårt barn.
Nej. Dum idé. Det -går- inte.
Men det är vårt barn.
Vi skaffar ett om några år.
Men tänk om det här är Reon?
Tänk om.
Det är vårt barn.